Elever skriver
En fläckig upplevelse
Bilen skumpade och dunsade fram och tillbaka på den ojämna lervägen. Solen stekte på den redan kokande savannen och ljuden från fåglar, impalas och alla andra djur fyllde luften. Framför oss på vägen skymtade tre fyrfotade varelser gående efter varandra på led. Vi körde framåt. På närmare avstånd såg vi hur de rörde sig med majestätisk lätthet och hur deras muskulösa kroppar flöt fram med en enastående smidighet. Deras käftar var rödfärgade efter en inte allt för avlägsen måltid och deras tungor slickade effektivt rent deras munnar.
Trots vår bils högljudda brummanden och fräsanden gav oss inte de befläckade djuren så mycket som en blick. Deras iskalla ögon stirrade stint framåt och vek sig aldrig ens för en sekund. Guiden sa att de egentligen inte var flockdjur men att dessa tre bröder hade bevisat motsatsen och levde tillsammans. Det skiljde säkert hundra meter från ett djur till ett annat men trots vår påträngning höll de sin formation.
Vi följde deras färd en under en lång stund innan vår guide till slut sa åt oss att det var dags att rulla hemåt. De vackra kattdjuren blev mindre och mindre innan de till slut försvann och vi vände bilen. Yes!, tänkte jag. Nu har jag sett en Cheetah. 
De tre bröderna
Masai Mara
- Blixtar och dunder, magiska under
Av: Nina Nordmark 2011-09-26
Efter tre fullspäckade dagar och två händelsefulla nätter, är det svårt att välja ut ett ögonblick av alla fantastiska minuter vi tillbringade i Mara. För många är säkert masaibyn, The Big Five, tidig morgon game driven, ljuden av hyenor som bråkade utanför tälten på natten och så vidare något som satt sig på näthinnorna, vilket det absolut även gjort för mig!
Men på min näthinna var det den andra kvällen som många kanske inte såg som vidare speciell, den kväll och stund som, fastnat lite hårdare. Efter en underbar trerätters middag satte vi oss, ett gäng super trötta elever, runt lägereldenunder den klara stjärnhimmelen och bjöds på sång och dans av masaier från närmaste by intill Basecamp. Denna upplevelse var fantastisk, men det var inte denna stund som satte sig starkast på näthinnan. Utan det var stunden då det plötsligt började dyka upp moln på den stjärnklara himmelen. Stunden då jag begav mig upptill loungen för att blicka ut över den svarta natten. Stunden då man fortfarande hörde ljuden av skratt och prat från lägerelden. Stunden då himmelen och savannen helt plötsligt lyste upp i en kort sekund. Stunden då det började åska och blixtra!
För mig förknippas åska och blixt med regn och rusk, till och med lite skrämmande. Men inte där i just dessa sekunder. I dessa sekunder som savannen lyste upp av blixtarnas ljus var det inte skrämmande, inget regn och rusk i heller utan enstund som blev magisk för mig. Det var denna stund som fick mig att tänka på vad jag alldeles just då befann mig, och alla det fantastiska stunder jag upplevt på Masai Mara. Alltifrån de stora händelserna som besöket i Masaibyn till kanske det lite mindre som lukten av Greenheart träden. Det var denna stund, som fick mig att inse hur lyckligt lottad och tacksam jag är att få möjligheten att uppleva tio månader fulla med äventyr här i Kenya!
MUN Visit
By: Emily Benson, 2011-09-07
Today, Wednesday September 7th, students from the MUN course went for the first time to the UN offices in Gigiri, Nairobi. While we were there, we were shown the different conference rooms and other areas of the UN where, we as delegates, will be working during the MUN week in February 2012. We also learned more about writing resolutions from Jos, the husband of our English teacher Zanna.
It was a very interesting and inspiring visit and I think we all got chills when we saw the conference rooms where we will be presenting our resolutions at the MUN conference. For now, we need to get back to work and start preparing for maybe the biggest challenge of our lives!
MUN 7 Sep 2011
In the conference room.jpg "MUN")
MUNA new life. A new home. A new family.
NEW LIFE HOME TRUST
By: Ebba Erici, Sep 2011
The Swedish School of Nairobi has given us a lot of opportunities and chances to experience Africa and Nairobi in the best possible ways; but, I can hardly imagine something beating what we have experienced today.
A large number of Nairobi’s citizens suffer from poverty, sickness and hunger, while many are also affected by the very common and dreaded illness HIV/AIDS. Sadly, however, as a result of the above, some birth mothers feel unable to cope or look after their little new-borns and therefore sometimes give away, or at worst, abandon their babies.
How can an HIV positive baby take care of itself in East Africa’s largest city?
It can’t.
The NewLife Home Trust Nairobi is a care center for abandoned and orphaned babies.The center has been up and running since 1994 and was founded by Clive and Mary Beckenham. Their center in Nairobi, with approximately 50 children, is one of six centers in Kenya.
When we visited the orphanage we were put straight to work with the children. We helped feed, play and take care of these precious beautiful African babies. It was an interesting experience but we couldn’t really understand how a mother can actually leave these wonderful small people.
The children at the center are between one month and three years old. The “Babies in Crisis” have an 80% chance of adoption while the remaining 20% move on to one of New Life Home Trust’s other homes ; forexample, The Ark.
My friends and I will not forget the cute faces ofthese adoring children of Africa.
New Life Home
By: Michelle Hallström, Sep 2011
New life home was my very first visit to a child hostel and it gave me a new perspective on life! What struck me the most was the kind staff that cared so dearly about their job because it was not only a job to make a living, it was a job where they knew they saved lives simply by caring for these lovely children! When I entered the first room I bent down to be on the same level as the kids and suddenly I was overwhelmed with hugs. Watching as my classmates made funny faces and burst out into laughter put a great smile on my face. I spotted a couple on the play ground that looked rather confused and after a while they told me that they were there for the first time to meet their son. I could tell that many emotions were going through their minds as they admitted how nervous they had been the last few days. The few seconds I talked to them was enough to know that the child I was holding will against all odds he was born, grow up in a loving environment. I will definitely be returning to New Life Home.
Av: Hedvig von Essen, 2011-01-24
I fredags åkte vi elever som har haft kursen Rättskunskap till Nairobi High Court i downtown Nairobi. Vår lärare Helena hade ordnat så att vi kunde få se några rättsfall behandlas.
Det började med att vi får se ett antal små fall som pågick ungefär 5 minuter var. Man fick känslan av att varken advokaterna eller domaren brydde sig särskilt mycket, flera av dem satt och sov under rättegångarna och de anklagade hann inte försvara sig innan domaren viftade med handen som signal för ett nytt fall.
Jag tror att vi alla tyckte att det mest uppseendeväckande av allt var att efter de anklagade hade blivit dömda försvann de ner för en trappa, vilket visade sig vara celler. Där fick de sitta tills de kunde betala sina böter eller åka vidare till fängelset.
Alla vi elever tyckte att studiebesöket var jätteintressant och det var roligt att få se hur olikt rättssystemet i Kenya är jämfört med rättssystemet i Sverige.
Spotlight on kenyan music
Av: Moa Danielson och Ulrika Bodén
Det var en lång resa i den kaotiska kenyanska trafiken, men till sist kom vi fram till kvällens evenemang, Spotlight on Kenyan Music. En konsert som vår engelsklärare Zanna drog med oss på.
Konserten var en gratiskonsert på Alliance Francaise mitt i Nairobi där fyra kenyanska band spelade.Vi hade nog alla räknat med att konserten skulle vara större, så när vi kom in på området blev många lite tveksamma. Men när konserten väl drog igång blev alla förvånade över stämningen som uppstod. Framför scenen ställer sig helt plötsligt tre kenyaner i burkor som ensamma börjar dansa, medan vi svenskar så klart skäms lite. Ju fler låtar som spelas desto fler kenyaner hakar på och dansar till den otroligt dansvänliga musiken. Efter några låtar kunde vi inte hålla oss längre och snart står alla elever på den planerade dansytan framför scenen och försöker härma de afrikanska movesen.
Stämningen var på topp och det var nog inte någon som ångrade att de följde med.På den här konserten var det musiken och inte kändisarna som var i centrum. Artisterna blandade sig gärna med publiken, de dansade, pratade och skrattade ihop med oss alla. Överhuvudtaget fick vi kontakt med många olika människor, både stora och små.En sådan här konsert får man nog inte uppleva många gånger i livet. Så vi vill verkligen tacka Zanna son arrangerade den här otroligt minnesvärda kvällen.
Quattro Fusion at Alliance Française
Av: Kasper Thim
On Friday 8th October, we went to see the newly formed jazzband . Attending from the Swedish schoolwas a measly bunch of five students and their English teacher, Zanna Maselandt.
Performing in the band were two of the winners of the Standard Bank Young Artist Awards; singer Melanie Scholtz, winner of the Jazz award; and violinist Samson Diamond, winnerof the Classical Music award. Joining them on stage were pianist Melvin Petersand percussionist Godfrey Mcgina.
The percussionist sparked my interest ever before he had walked out onstage. His drum kit was composed of regular cymbals and other small gadgets,but most of the drums were, unusually, of the bongo variety. I wondered how onemight play such a contraption, but when Mcgina walked out on stage he casuallygrabbed a single drum stick and left his other hand empty for the bongos,though occasionally dropping the stick for some particularly intense, purebongo, drum solos. Needless to say, this sounded quite unlike most percussionI’ve heard in my life, but in a very good way. With a distinct sound andinteresting beats, he laid a funky foundation for the rest of the band tocreate and improvise upon.
You would think a classically taught violinist might not do so well in ajazz band, but Diamond blew all opposition away with both technical proficiencyand immense musicality. He was both impressive and fun to listen too; twoaspects that a lot of musicians have a hard time balancing between, but that hemanaged with ease.
Pianist Melvin Peters, although very talented, was probably the leastinteresting of the quartet, mainly because of his relative ordinarity. Nevertheless,he played some very impressive parts and was still quite enjoyable to listento.
Singer Melanie Scholtz proved from the moment she set her vocal cords inmotion that she well deserved her recent award. With a beautiful voice and theenergy content of a candy bar rolled in sugar, she sang and danced around likeshe’d never wanted anything else, no doubt inspiring her band mates as much as shedid the audience. Not about to be showed up by the rest of the band, she evenhad some short - random-syllable-spurting - solos of her own.
The concert ended with an encore rendition of the well known “Pata Pata”, inspiring a short dancefever in the small venue. All in all, we all had great fun and were verypleased with the evening. One again, many thanks to Zanna for taking us!
Trip to the Masai Mara
Ännu en savann tur passerad. Denna gång var vi och besökte den berömda nationalparken Masai Mara! Det var helt fantastiskt. Viåkte buss i ca 7 timmar innan vi nådde vårt mål. Det var tänkt att jag skulleläsa min bok till svenskan ”Röda rummet” men om ni har varit i Afrika skulle niförstå mig när jag säger att det var närmast omöjligt att läsa ett par rader påen så pass skumplig och hålig väg som den vi åkte på. Vid gaten stod masaikvinnorna och trängdes runt bussarna, de försökt sälja massvis av smycken och dylikt.Dock är dessa säljare är inte speciellt framgångsrika, de har alldeles för högapriser och vet inte när de ska sänka till uppgivna köpare. Efter gaten hade vibara en halvtimme innan vi nådde fram till vår lodge. Denna heter Base-Camp ochär speciell på många sätt. Campen är helt baserad på miljötänk. Lodgen kallaseco camp vilket menas att allt är ekologiskt, istället för vatten toaletteranvänds torrdass, de återvinner papper, glas och matresterna läggs i kompostdär jorden används till de tusentals trädväxterna som planteras. Mara ärnämligen en väldigt torr och varm plats och är i stort behov av trädplanteringsom binder jorden och bidrar till skugga för både växter och djur. Floden somligger runt lodgen är på väg att torka ur för att nästan alla andra 100camperna slösar med vatten till både toaletter och duschar. Så istället för attanvända duschvatten från floden används regnvattnet som samlas upp i storatankrar och återanvänds när silning av schampo och tvål är gjord. För att fåelektricitet och varmvatten används solceller och solfångare som stårutplacerade på strategiska platser för att få full effekt.
Campen kan även skryta med ett speciellt besökav självaste president of United States Barack Obama. Han var visserligen därinnan han blev president, han hälsade på sin farmor som bor i Kenya. Han haräven en halvbror som bor i ett av världens största slumområden, Kibera. När hanskulle på safari valde han att bo i base-camp pga av deras ekologiska tänk. Dettaminne av Obama berättar Masaierna gärna om. De har ett tält (nr 16) där hansov, då har man möjlighet till att sova i samma säng som Obama en gång gjort.
Väl ute på savannen var vi full gång av attspeja efter the big five, (elefant, leopard, lejon, noshörning och afrikansk buffel). Jag hade redan sätt fyra av dem och nu återstod det bara att leta efterleoparden. Detta djur är det svåraste att få syn på för de sover nämligen uppei träden på dagtid och är nästan bara möjlig att se under nattetid. Eftersom viinte var ute under natten så återstår leoparden fortfarande för mig att se. Menjag är inte besviken på för det för som en kompensation fick jag se tre gepardhannar, det var sannerligen en ståtlig syn och även höjdpunkten på dennautflykten.!
Om ni någon gång skulle ha vägarna förbi iKenya är Masai Mara ett måste för besök! Det finns över 100 lodger att välja mellanså det är bara att vraka och välja det som passar en själv bäst. Antigen lyxigt(där ni kan finna poler) eller miljövänligt ni bestämmer själv. Om ni ärintresserade så kan ni besöka base-camps hemsida. Basecampexplorer.com
Alliance Française – Aly Keïta
By: Lisa (with help from Unn and Saga)
On Friday 17th September, six Swedish School students went out in the pouring rain to see the famous Malian balafon player, Aly Keïta, perform at Alliance Française in Nairobi. Before we got there we had no idea of what a balafon sounds like and we definitely didn’t know who Aly Keïta was. Eventually a fantastic evening gave us at least some answers and an experience we happily would like to share with you.
We arrived, all soaking wet to the show that started with the soft, light voice of a young Kenyan singer-songwriter called Winyo (Shiphton Onyango). He is from the Luo tribe which lives in the western part of the country. He accompanied himself on an acoustic guitar, all alone on stage for two slow pop sounding songs. We all agreed this wasn’t enough; we wanted Winyo to stay much longer! His music felt so relaxed, almost like lullabies, perfect for a Friday evening after a long week in school. However, we hadn’t heard the main act perform…
Aly Keïta came on stage wearing a cool hat with long yellow fringes hanging beside his ears matching his colorful dress. With two drumsticks he started to play gently on his wooden xylophone-shaped balafon, slowly building up the song by adding more complicated beats bit by bit. We noticed early, that this man is incredibly gifted. At times it almost seemed like his arms were about to fall off when he was playing extremely fast rhythmic sections, and we were amazed when he just kept on smiling sharing his happiness.
Trained by his father, Keïta started to play the family-made balafon when he was only five years old.
At the end of the show famous Ghanaian Suzzana Owíyo played along with Keïta. She sang beautifully at the same time as she played an eight-stringed lyre called nyatiti, a traditional instrument from the Luo tribe. It was exciting to hear her play even though the sound of the nyatiti was almost drowned by the hard beats of the balafon. The music was sometimes too loudly, but overall we thoroughly enjoyed ourselves. A part of this experience was to practice our English. It was a great opportunity which really helped us to get out of our timid Swedish shells and socialize with organizers, performers and people in the audience.
We left dry and happy, longing for next concert at Alliance Française.
Thanks to our teacher Zanna who encouraged us to join her this fantastic evening!
Teambuilding-helg i Hell's Gate National Park, 4-6 September
Av: Frida Carlqvist och Jennifer Kyllergård, SP2
Tidigt på lördagen den fjärde september bar det av till Hell's Gate National Park. Tre bussar fyllda med förväntansfulla elever samt lärare, internatvärdar och en massa packning färdades västerut bort från Nairobi mot Naivasha. På vägen stannade vi vid en utsiktsplats över Great Rift Valley, där eleverna passade på att kika in i en souvenirbutik.
Väl framme på campingplatsen träffade vi våra ledare som under helgen skulle ta hand om oss, laga mat, anordna teambuilding-aktiviteter o.s.v. Efter lunch slog vi upp tält och delades sedan upp i tre grupper; den första åkte iväg till en hög klippa, Fischer's Tower, för bergsklättring, en vandrade bland de magnifika landsklyftorna i dalen, och den sista stannade kvar vid lägret för teambuilding-lekar.När mörkret föll var det dags för kvällsaktiviteten där vi i små grupper skulle följa ett rep genom snårig terräng – utan ficklampor! Det var både läskigt och spännande då några ledare gömde sig i buskarna och låtsades vara vilda djur.
Innan gryningen steg vi morgonpigga elever upp, promenerade en bit i nationalparken och såg både zebror och vårtsvin. Solens vackra uppgång värmde oss i ryggarna på vår väg tillbaka till lägret där frukosten serverades.Eftermiddagen innehöll ett besök på en rosfarm och ett mycket uppskattat dopp i poolen på en närbelägen camping. Det måste ha varit en underhållande syn för de kenyanska campinggästerna när swimmingpoolen plötsligt invaderades av drygt femtio ljushyade, smutsiga tjejer och killar!
Vid den värmande lägerelden på kvällen satt vi och lyssnade till berättelser av campingledarna.Tystnaden den sista morgonen avbröts av ljudet från skramlande kastruller. Ledarna försökte på ett mycket fyndigt sätt få oss trötta elever att stiga upp. Då var det dags att packa ihop tält och tillhörigheter och ha en avslutande aktivitet.Teambuildingen var mycket lyckad, men trots att tältlivet var mysigt så ansåg nog de flesta att det var skönt att återvända hem till fräscha toaletter, duschar och mjuka sängar.